att inse att man inte är över det.
Det är som det är. Det som händer, kommer att hända oavsett vad jag gör eller inte gör. Vissa saker har man ingen som helst kontroll över. Man kan inte tvinga en annan person att låta en bry sig om denne även fast det ibland känns som om man själv går sönder om man inte får vara där. Vi är vuxna, man måste ta ansvar för sig själv och sitt liv, vi som har barn måste ta hand om barnen tills dessa är myndiga. Vi har ett ansvar för oss själva och för våra barn. Inte för någon annan. Jag har inte ansvar för någon annans liv än mitt eget och Alexanders. MEN, det gör jävligt ont i mig att se såna jag bryr mig om gå sönder, gå vägar man kanske inte borde gå, göra otroligt dumma saker, men vet ni vad?! DET ÄR INTE MITT ANSVAR, DET ÄR INTE MITT ANSVAR ATT SE TILL ATT NI MÅR BRA. DET ENDA ANSVARET JAG HAR ÄR FÖR MIG OCH ALEXANDER. SVAR JA! JAG ÄR BITTER JUST NU.